så var vi här igen.


Det är liksom hit jag återvänder när min hjärna kokar över och
när det känns som att känslorna bubblar och är icke identifierbara.
För att få ur mig några slags ord så måste jag ha alldeles för många känslor
på samma gång. Och det är inte ofta jag har det. Men. När jag väl har det så
har jag svårt att lägga fokus på mycket annat. Som just nu i skrivandes stund.
Och därför hamnar jag här.

Ibland rör sig mina känslor och tankar ihop sig, de liksom motarbetar varandra.
Jag vet vad jag vill, men kan få en känsla av något annat. Det är jobbigt det där.

Det jag vet nu är att jag har så otroligt många möjligheter och önskningar som
jag kan och kanske ska uppfylla. Den tid som är nu är en tid som inte kommer tillbaka,
precis som vilken tid som helst såklart. Men jag har en känsla av att tiden och upplevelserna
som finns längre fram kommer att ha mindre variation och mer repetition. 

Det jag menar är att jag och så många andra där ute måste komma ihåg
att man bara har ett liv. Och är du nöjd och är lycklig. Då kan du få
stanna till och vara kvar. Men känner du dig minsta lilla äventyrslysten och nyfiken,
tänk då på att du kan. Jag kan. Det enda du behöver är mod.

Den tid vi har nu är en tid som inte kommer tillbaka. Men när du sitter och
ser tillbaka på ditt liv och hur du valde att leva, så kommer du önska att
du vågade och att du hade lyssnat till dina önskningar, och inte till dina rädslor.
allt mellan himmel och jord | |
Upp